Situationen var ohållbar. Industrialiseringen under 1800-talets andra hälft gjorde att städernas befolkning växte explosionsartat. Men städerna kunde inte svälja den snabba befolkningsökningen.
Bostadsbyggandet var lågt, människor trångbodda och hyrorna bland de högsta i Europa. Bostadssituationen i storstäderna var så svår att riksdagen 1918 beslutade att ge stöd till nödbostäder i allt från gymnastiksalar till kontor och en skofabrik.
Samtidigt avskaffade riksdagen bit för bit den bostadspolitik som funnits för att skapa fler bostäder och reglera hyror. 1923 tog man bort hyresstegringslagen och hyreslagen. Nu kunde hyresvärdarna enklare säga upp hyresgäster och höja hyrorna. En usel bostadssituation för vanliga arbetare blev därmed om möjligt ännu sämre.
Men det fanns förstås de som protesterade och ville se förändring. Det borde gå att ordna vettiga bostäder till rimliga priser för vanliga människor. Kanske fanns svaret i den kooperativa rörelsen? Om många människor går samman kan de gemensamt bygga nya hus och påverka sitt eget boende.
I den här progressiva andan bildade Hyresgästföreningen i Stockholm Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening (HSB) 1923. Man började genast bygga fyra hus. De stod klara med sina 149 lägenheter 1924, samma år som HSB Riksförbund startade sin verksamhet.
Redan i de första husen märktes HSBs moderna inställning till boendekvalitet. Självklart hade lägenheterna duschrum, både varmt och kallt vatten samt gasspis. Det skulle inte längre vara en lyx för de välbeställda. Nej, det skulle vara lägsta godtagbara standard.
Historia och kooperation 