Historia och kooperation

I Malmö var motståndet som starkast. När HSB på 1920-talet ville införa elektriska tvättmaskiner i sina nya bostäder, vägrade många husmödrar att släppa taget om den gamla handtvätten. Tvätten var inte bara ett arbete – det var en vana, en färdighet och en trygghet. Att övertyga medlemmarna om teknikens fördelar blev en kamp som sträckte sig över år.

När HSB i 1920-talets Sverige började bygga moderna bostäder med maskintvättstugor, möttes man av oväntat starkt motstånd – inte från byråkratin eller ekonomin, utan från de egna medlemmarna. Många husmödrar vägrade använda de nya elektriska tvättmaskinerna och höll sig hellre till den gamla hederliga handtvätten, som var djupt rotad i både vardagsliv och tradition.

Det första stora hindret var inte tekniskt utan psykologiskt. Maskintvätten kostade pengar – handtvätten var fortfarande gratis. I ett 1920-talets Sverige, präglat av lågkonjunktur och knapp hushållsekonomi, var det inte en lyckad strategi att introducera en ny teknik som upplevdes som både främmande och dyr.

I Vår bostad 1925 kunde man läsa:

“I årets byggen inreddes tvättstugorna med elektriska tvättmaskiner, ångtorkar, ångmanglar och möjlighet till elektrisk strykning, men för de konservativa husmödrarnas räkning bibehålles ett par handtvättstugor.”

Men redan året därpå fattade styrelsen ett principbeslut: inga fler handtvättstugor skulle byggas. HSB drevs av en vision att ta ansvar för hela boendet, från byggmaterial till vardagsrutiner. Nu gällde det att vinna medlemmarnas förtroende – inte genom tvång, utan med övertalning.

Bland argumenten fanns teknisk effektivitet, hygien och jämställdhet – det moderna hemmet skulle vara både rationellt och frigörande. Ingenjörsvetenskapsakademiens handling nr 100 om militär tvätt lyftes fram som bevis för maskinernas överlägsenhet. Trots det möttes HSB av fortsatt skepsis. Tvätten var inte bara en praktisk syssla – den var också en fråga om heder, kontroll och erfarenhet.

Lösningen blev att anställa särskilda tvättdemonstratriser. Den första, Olga Grimlund, blev snabbt en nyckelperson. Gift med Otto Grimlund – en av HSB:s grundare – reste hon runt och visade hur maskinerna skulle användas. Hon blev ett mänskligt gränssnitt mellan teknik och tradition, mellan det nya och det invanda. Snart fick hon sällskap av ett nytt slags folkbildare: ombudsmän i mörk kostym, hatt och vita handskar.

Motståndet var särskilt hårdnackat i Malmö, där medlemmarna öppet krävde att få behålla sina handtvättstugor. Styrelsen svarade med siffror: med maskinerna kunde en person på åtta timmar tvätta 60 kilo kläder – samma arbete skulle annars kräva två personer i två dagar. Efterhand började fler ge tekniken en chans.

Nästa steg i HSB:s moderniseringsprojekt blev att ta fram ett eget tvättmedel. Det skulle vara särskilt anpassat för de elektriska maskinerna och garanterade – enligt HSB – både rena kläder och fungerande maskiner. Något större fokus på miljöpåverkan fanns dock inte. Bland medlemmarna möttes initiativet med misstänksamhet, och Kooperativa Förbundet såg med ogillande på att HSB nu även försökte konkurrera inom kemteknikens område.

När kläder inte blev rena, skickade HSB ut tekniker för att utreda felen – och fann ofta att hushållen använt “fel” tvättmedel. Budskapet var tydligt och kompromisslöst:

“Dessa maskiner kräva HSB:s tvättmedel – ty vårt tvättmedel är själva garantin till renhet.”

För att förankra det nya förhållningssättet instruerades nya föreningar direkt vid starten: tvättombud i mörk kostym höll demonstrationer, visade hur maskinerna skulle användas, och påminde om vikten av “rätt” metod – och rätt medel.

Men projektet med Hyresgästernas Tvättmedelsfabrik AB blev aldrig någon succé. Kritiken växte, och även inom organisationen började man ifrågasätta projektets långsiktighet. Fabriken avvecklades i början av 1940-talet – officiellt på grund av brist på råvaror under kriget, men i praktiken också på grund av bristande efterfrågan och interna motsättningar.

Ändå var tvättmedlet mer än bara en produkt – det blev en symbol för HSB:s idé om ett helhetsansvar för boendet. I dag kan projektet framstå som en udda episod, men det speglar en tid då framtidstro och teknikoptimism gick hand i hand med social ingenjörskonst och vardagsreformer. Det visar också att även små saker, som en handfull tvättpulver, kan bli en del av en större berättelse om hur vi bygger och bor tillsammans.