Under 1950- och 60-talen genomgick Malmö en dramatisk omvandling. Bakom rivningen av hela kvarter i stadens historiska centrum fanns inte bara ambitionen att modernisera – utan också ett välorganiserat samspel mellan politiska beslutsfattare, bostadskooperativ och byggkapital. Med fastighetsbolaget AB Orion som verktyg påbörjade HSB, under ledning av Arnold Sönnerdahl, systematiska uppköp av saneringsfastigheter i områden som Lugnet och Caroli. Resultatet blev en ny stad – men till priset av en förlorad stadsbild och en tystad historia.
“Det har befunnits angeläget att koncentrera saneringsverksamheten så mycket som möjligt…”– ur AB Malmöfastigheters verksamhetsidé, 1955
1953 bildades fastighetsbolaget AB Orion – ett initiativ av HSB i Malmö under ledning av den kraftfulle bostadsstrategen Arnold Sönnerdahl. Målet var ambitiöst: att köpa upp äldre fastigheter i centrala Malmö som ansågs ”lämpade för sanering”. Det handlade inte om bevarande, utan om förberedelse för rivning i stor skala och efterföljande nybyggnation.
Redan ett år efter grundandet ägde Orion 28 fastigheter, bland annat i Gamla staden och på Lugnet – områden med tät kvartersstruktur och historisk bebyggelse. HSB:s engagemang i saneringspolitiken fördjupades ytterligare 1955, när man tillsammans med byggindustrins aktörer i Byggmästarnas Gemensamma Byggaktiebolag (BGB) bildade AB Malmöfastigheter. Syftet var att samordna uppköpen, kontrollera marknaden och i praktiken sätta konkurrensen ur spel.
Även i Caroliområdet tog HSB på 1950-talet initiativ till saneringarna, genom uppköp av tomter i bland annat kvarteret Carolus. När Sönnerdahl senare tvingades lämna sin post som chef för HSB, ändrades kursen. Oscar Stenberg, som tog över som vd för HSB i Malmö, fortsatte verksamheten – men i betydligt mer blygsam omfattning. 1962 sålde HSB sina förvärv i Caroli till Skånska Cementgjuteriets fastighetsbolag Sulcus, som under de följande åren även köpte upp de närliggande kvarteren Magnus Smek och Erik Menved.
Genom bolag som Orion, Malmöfastigheter och Sulcus bands kommunens planeringsmakt samman med fastighetskapitalets intressen. Det som tidigare varit levande stadskvarter med närhet mellan boende, arbete och handel, revs och ersattes med funktionalistiska komplex, ofta planerade i samråd med – eller helt av – byggbolagen själva.
Sönnerdahl och Stenberg representerar två olika faser i denna process: den ena driven av offensiv och ibland hänsynslös expansion, den andra mer återhållsam men ändå del av samma strukturella logik. I båda fallen förblev saneringsideologin dominerande – och Malmö förlorade stora delar av sitt historiska centrum.
Historia och kooperation 