HSB på 1950-talet – mellan ideal och verklighet
Ett hus på lösan sand
År 1951 publicerade Vecko-Journalen ett skarpt granskande reportage i två delar, skrivet av journalisten Per G. Wermelin, där han riktade ljuset mot vad han uppfattade som en spricka mellan HSB:s ideal och dess praktiska verklighet. Med utgångspunkt i ett nybyggt HSB-hus i Stockholm – rest på faktisk lös sand – utvecklade han en kritik där byggnadens instabilitet blev en symbol för en djupare organisatorisk bräcklighet.
Wermelin beskrev hur medlemmar ofta saknade insyn i beslut, hur styrelser kunde återväljas utan egentlig opposition och hur samma personer återkom i ledande roller på flera nivåer. Trots den officiella retoriken om medlemsinflytande och kooperativ demokrati var det i praktiken en liten, ofta oåtkomlig krets som höll i trådarna.
Ett nät av bolag och föreningar
En central punkt i reportaget rörde det komplexa nät av föreningar, dotterbolag och förvaltningsorgan som omgärdade HSB:s verksamhet. Det var svårt för den vanlige medlemmen att veta vem som faktiskt ansvarade för vad. Wermelin menade att denna struktur inte bara minskade insynen, utan också kunde användas för att undvika ansvarstagande när något gick fel.
Han pekade bland annat på ett fall där handlingar om ett byggprojekt begärdes ut av en medlem, men där insyn nekades med hänvisning till att de låg hos ett externt byggbolag – trots att detta bolag i praktiken styrdes av samma personer som föreningens styrelse.
“Om medlemmarna saknar kunskap, och styrelserna själva styr informationsflödet, förvandlas kooperationen till ett sken. Då är huset inte byggt på berggrund utan på lösan sand”, skrev Wermelin.
Kooperativ idealism eller centralstyrd byråkrati?
I del två av reportaget, med rubriken “Är HSB:s kooperation en fiktion?”, utvecklades kritiken till en mer principiell diskussion om vad som egentligen utmärker en kooperativ organisation. Är det tillräckligt att medlemmarna äger en symbolisk andel, eller krävs det verkligt inflytande, genomskinlighet i beslutsprocesser och öppenhet inför granskning?
Wermelin ifrågasatte också HSB:s återkommande formuleringar om “demokratisk kontroll”. I praktiken, menade han, var kontrollen ofta illusorisk – särskilt när beslut om investeringar, byggkontrakt och bostadsfördelning fattades bakom stängda dörrar.
Det större perspektivet: folkhem i kris?
HSB var inte vilken organisation som helst – det var en bärande pelare i efterkrigstidens folkhemsbygge. Genom omfattande statliga stödprogram, subventionerade lån och ett starkt samarbete med kommunerna byggde HSB tusentals bostäder över hela landet. Men med makt följer ansvar, och just därför var Wermelins granskning så kraftfull.
Genom att koppla konkreta exempel – bristfälliga grunder, otydliga ekonomiska beslut, frånvaro av medlemsröst – till en större berättelse om folkhemmets framtid, riktade reportaget strålkastarljuset mot en möjlig spricka i hela det svenska välfärdsbygget.
Efterspel och eftertanke
Reportaget väckte stor uppmärksamhet. Inom HSB försvarade man sig med att de strukturer som beskrevs i artikeln var nödvändiga för att hantera en komplex och snabbt växande verksamhet. Samtidigt ledde kritiken till ökad diskussion om medlemsinflytande och behovet av reformer. Flera föreningar började se över sina stadgar, och öppenheten kring ekonomiska beslut förbättrades på sina håll.
Men artikeln från 1951 lever kvar som ett historiskt dokument – ett vittnesmål om vikten av öppenhet, ansvar och levande kooperation. För utan verkligt medlemsinflytande, utan transparens, utan möjlighet att ställa frågor och kräva svar, förvandlas även de vackraste ideal till just det – ideal, men inte verklighet.
Historia och kooperation 