Arnold Sönnerdahls sorti från HSB Malmö 1956 var resultatet av en olycklig kombination av svagt styrelseansvar, interna motsättningar och en politisk vilja att få till ett ledarskifte. Det formella skälet till att han tvingades bort återfinns i revisionsberättelsen för räkenskapsåret 1955, där det framgår att han i sin roll som verkställande direktör fick ordföranden och vice ordförandens tillåtelse att tillfälligt disponera medel ur föreningens kassa för att reglera en privat skuld.
Lånet skedde alltså med ordföranden och vice ordförandens godkännande och återbetalades enligt överenskommelse inom ett par månader, sannolikt med hjälp av ett banklån. Det finns inget som tyder på att föreningen lidit ekonomisk skada, och när Riksförbundet senare lät genomföra en juridisk utredning kunde man inte heller påvisa att något sådant inträffat.
Ändå valde revisorerna att avstyrka ansvarsfrihet för Sönnerdahl, samtidigt som de tillstyrkte ansvarsfrihet för ordföranden och vice ordförandens som givit sitt godkännande till dispositionen. Revisionsberättelsens resonemang är motsägelsefullt och svårförståeligt. Kritiken riktas mot att ordföranden och vice ordföranden “borde ha kunnat förhindra” upplägget – trots att de alltså själva godkänt det. Det väcker frågor om oberoende, ansvar och professionell kompetens i granskningen.
Men varför blev detta tillräckligt för att fälla en ledare som Sönnerdahl – en person som under lång tid varit den drivande kraften bakom HSB Malmös bostadsproduktion? Svaret ligger sannolikt inte i den aktuella händelsen i sig, utan i hans starka ställning inom rörelsen. Sönnerdahl var för radikal för den tidens organisationsstruktur – han utmanade etablerade normer genom att driva fram nytänkande bostadsprojekt och mobilisera medlemmarna bakom sig. Hans inflytande upplevdes som besvärande för delar av ledningen inom HSB:s Riksförbund och inom det socialdemokratiska toppskiktet i Malmö.
När han 1953 efterträdde Hugo Åberg som VD hade han redan under flera år varit central för besluten om vad som skulle byggas och hur. Situationen kring lånet gav Riksförbundet ett tillfälle att agera. En juridisk granskning tillsattes och även om den inte kunde visa att någon skada uppstått för föreningen, blev slutsatsen ändå att Sönnerdahl inte kunde sitta kvar.
Även om Riksförbundet lyckades övertyga HSB Malmös styrelse om att Sönnerdahl skulle lämna, vågade man inte utse en ny verkställande direktör förrän året därpå. Då blev det Oscar Stenberg som tillträdde – en person vars ledarskap tilltalade toppskiktet inom socialdemokratin i Malmö mer än medlemsbasen. Med honom fick HSB en chef som låg närmare partiapparaten än det breda medlemsengagemanget.
Det är också tydligt att den socialdemokratiska makten i Malmö inte nöjde sig med det interna trycket. Genom sitt inflytande över tidningen Arbetet såg man till att driva fram artiklar som målade upp en ryktesflora kring Sönnerdahl. Tidningens rapportering förstärkte bilden av honom som en problematisk ledare och hjälpte till att rättfärdiga beslutet inför den bredare medlemsopinionen – trots att den breda medlemsbasen i själva verket inte efterfrågade hans avgång.
Sönnerdahls fall visar hur farligt det kan vara att kombinera visionärt ledarskap med ett starkt eget inflytande. Den som mobiliserar medlemmarna men utmanar de etablerade strukturerna blir ofta obekväm – och förr eller senare utbytt.
________________________________
Källor och metod
Artikeln bygger huvudsakligen på underlag till min uppsats i Historia III, Det kom in en katt bland hermelinerna (Malmö universitet), kompletterat med intervjuer med Bertil Thagesson (1994), mångårig medarbetare vid HSB Malmö och intervjuer med Gustaf Andersson (1994), Bror Hansson (2004) båda ledamöter i HSB Malmös förtroenderåd och Bengt Johansson (aktiv inom ABF och son till S A Johansson – ordförande i Malmö stadsfullmäktige), men också Sven Wallanders memoarbok: ”Minnen” och Olle Svennings bok: Lojaliteter min far(s).
Historia och kooperation 