När 1940-talet tog sin början levde Sverige i skuggan av det pågående världskriget. Våra närmaste grannar, Danmark och Norge, ockuperades redan våren 1940, och många svenskar fruktade att även vi snart skulle dras in i konflikten. För att försvåra för fientliga bombplan beordrades mörkläggning – tjocka gardiner eller skivor sattes upp för fönstren och hela städer ”försvann” från ovan. Sirener installerades för att varna om flyglarm, och det som vi i dag kallar Hesa Fredrikhördes för första gången över landet.
Bristen på bränsle
Krigsåren innebar brist på nästan allt. Mat och kläder ransonerades, men ett av de största problemen var tillgången på bränsle. Husen värmdes fortfarande till stor del med kol och koks, men leveranserna minskade drastiskt. Föreningar tvingades hitta nödlösningar: vedpriserna steg kraftigt och man började elda med torv, träkol och restprodukter från industrin. För att spara bränsle infördes olika restriktioner – i flerfamiljshus fick varmvattnet bara användas en gång i veckan, och skolor hölls stängda under de kallaste veckorna. Dessa ”kokslov” blev senare grunden till det sportlov vi känner i dag.
Trots de hårda tiderna fortsatte bostadsrörelsens organisationer att ge medlemmarna någon form av återbäring. I flera föreningar infördes en särskild ”bränslebonus” för att lindra de ökade kostnaderna. Under denna period började också en successiv övergång till oljeeldning, en utveckling som skulle prägla bostadsbeståndet under efterkrigstiden.
Statlig kontroll
För att motverka spekulation och hålla nere kostnaderna införde regeringen hårda regler. Hyresreglering sattes in för hyresrätter, och för bostadsrätter bestämdes att ingen fick sälja sin lägenhet för mer än den andel man ägde i föreningen. Hyresnämnden måste dessutom godkänna varje överlåtelse. För många medlemmar var detta svårt att förstå och det skapade en mängd juridiska frågor.
Arnold Sönnerdahl i Malmö
I Malmö blev det Arnold Sönnerdahl som fick axla ansvaret för HSB:s arbete i krigstid. Han var redan känd som en stark ledare och visionär som såg boendet som en social helhet snarare än bara väggar och tak. Under krigsåren betonade han vikten av att hålla ihop gemenskapen i bostadsområdena, trots att själva byggandet nästan helt avstannade.
Sönnerdahl var samtidigt framsynt. Han varnade för att den brist på bostäder som växte fram under krigsåren skulle slå hårt mot samhället när freden väl kom. Det behövdes därför långsiktiga planer – både från staten och från kooperationen – för att undvika en social kris.
Samgåendet i Malmö
När kriget äntligen tog slut 1945 fick Sönnerdahl rätt. Bostadsbyggandet tog fart och bostadsrörelsen växte snabbt. I Malmö gick Hyresgästernas bostadsproduktion samman med HSB Malmö, vilket stärkte organisationens kraft att möta de växande behoven. Krigsåren hade prövat både ledare och medlemmar, men de blev också en tid då grunden lades för den stora bostadsexpansion som kom att forma folkhemmets Sverige.
Historia och kooperation 