Från IP till folkhemmet
Del 1 av 2 – Andreas Nilsson, MFF och HSB:s Malmö
Debuten på gamla IP
I februari 1929 steg en 19-årig malmöpåg in på gamla IP i Malmö. Han hade sin rödvitrandiga matchtröja på sig, med nummer 11 på ryggen – det nummer han fått av Eric Persson, tränare i Malmö FF vid den här tiden. Motståndet var Halmstad Bollklubb, HBK.
Det var så 371 matcher och 68 mål började för Andreas Nilsson – en spelare som skulle bli en av MFF:s stora profiler under klubbens tidiga år.
– Ja, det var ju så här, förklarar Andreas, att jag började som vänsterinner, men egentligen ville jag vara högerytter. Så jag slutade som vänsterinner för att bli högerytter, men den platsen var upptagen. Däremot hade man ingen på vänsteryttern, så jag blev vänsterytter – fast jag egentligen var högerytter. Och där blev jag kvar hela min karriär, säger han med ett leende.
Historien om Andreas Nilsson rymmer mycket mer än fotboll. Den handlar också om Malmö på 1930- och 40-talen, om HSB:s framväxt, om bostadsdrömmar, konstnärskap och en tid då både fotbollen och folkhemmet tog form.
Den här berättelsen är hämtad ur en längre intervju med Andreas Nilsson, som ger en levande inblick i hur staden, sporten och HSB vävdes samman under det tidiga 1900-talet.
Diskningen och de 250 kronorna
Det var inte bara framgångar och mål som följde Andreas Nilsson under åren i Malmö FF. Han var också en av de spelare som blev diskvalificerade för att ha tagit emot pengar – i hans fall 250 kronor från klubben.
I dåtidens amatörfotboll räckte det för att stämplas som proffs, och följden blev avstängning.
– 250 kronor! säger Andreas och skrattar. Det är ju lite skillnad mot vad Zlatan och Henke tjänar.
Ryktena spreds snabbt i Malmö.
– Mammas väninnor kom hem och frågade henne om jag nu skulle hamna i fängelse, berättar han.
Det var en annan tid. Spriten var ransonerad, och alla spelare fick ta ut sin ranson – liksom ett paket cigaretter. Men kontanter fick man inte ta emot.
– Det var konstigt, säger Andreas. Man kunde få ut sprit och cigaretter, men inte tio kronor i handen.
Det var i den miljön fotbollen växte upp – mellan ideal om amatöranda och en verklighet där spelarna ändå behövde en inkomst.
HSB och Hugo Åbergs erbjudande
Byggmästaren Hugo Åberg och Arnold Sönnerdahl, båda drivande krafter inom den tidiga HSB-rörelsen i Malmö, såg hur fotbollen kunde förena människor – och hur ett tryggt boende kunde skapa samma gemenskap som ett lag på planen.
Tillsammans tog de fram ett generöst erbjudande till Malmö FF:s spelare. Med en insats på 750 kronor kunde de teckna sig för lägenheter i de nya HSB-husen på Nobelvägen på 1930-talet, i föreningen Ringen. Där kunde man få två rum och hall – om man var beredd att lägga en fjärdedel av sin månadslön på hyran.
Men Åberg nöjde sig inte där. När byggnadsritningarna låg på bordet fattade han ett nytt beslut: de planerade lägenheterna med två rum och hall skulle i stället bli två rum och bad.
– Och bad, det ska jag säga, det var något alldeles speciellt på den tiden, berättar Andreas. Vilken lyx!
Andreas hade ingen personlig relation till Åberg eller Sönnerdahl, mer än vid några enstaka tillfällen. Men han minns att MFF-spelarna hade förtur till de lägenheter som HSB Malmö byggde. Det lönade sig alltså, på sitt sätt, att spela fotboll – även om det främsta var glädjen på planen.
Malmö blomstrar på 30-talet
Det var också på 1930-talet som Andreas Nilsson tycker att Malmö ”blomstrade till”.
Staden växte, byggkranarna rörde sig över taken och optimismen steg i takt med att fotbollen blev en allt större del av vardagen.
– Fotbollen kom igång på riktigt då, säger Andreas. Den blev vad den är i dag – en folkfest.
Han beskriver tiden som fylld av framtidstro men också med ett drag av mänsklig otålighet.
– Folket är som det är, säger Andreas eftertänksamt. När vällevnaden blir mer påtaglig tycker inte folk att de har det bra. De tycker alltid att de kan ha det bättre, och då uppskattas inte det som redan är bra lika mycket som det borde.
Det var en tid då HSB:s bostadsbyggen, arbetarrörelsens ideal och fotbollens framväxt möttes i ett gemensamt Malmö – ett Malmö som växte både på bredden och i självkänsla.
Ett oförglömligt mål
När vi besöker gamla IP hänger fortfarande ett slitet HSB-emblem på den vänstra långsidan – en påminnelse om att HSB var med redan från början, när Malmö FF tog sina första steg som klubb.
Det var på just den planen som Andreas Nilsson gjorde sitt vackraste mål, ett ögonblick han skulle minnas resten av livet.
På den tiden kunde klubben tjäna lite extra pengar genom att bjuda in lag från andra delar av Europa, och Malmö FF var inget undantag.
– Det var en fin sommarkväll, minns Andreas. Solen höll på att gå ner bakom Johanneskyrkan när jag slog något som egentligen var menat som en passning – men som förvandlades till ett skott.
Bollen sköt iväg som en projektil, en kanonkula, som likt ett glödande klot letade sig upp i klykan och slocknade först när den landade i gräset igen.
– Det målet kommer jag aldrig att glömma, säger Andreas. Det var som poesi. Aberdeens högerytter kom till och med fram och tog mig i hand efteråt. Jag har glömt alla andra mål jag gjort, men inte det här.
Det var fotbollens romantiska tid – innan arenaljus, sponsorloggor och tv-rättigheter – då ett mål kunde leva kvar i minnet som en dikt i rörelse.
Nästa del
I nästa inlägg fortsätter berättelsen om Andreas Nilsson – om livet efter fotbollen, om HSB, Turning Torso, konsten och Malmö som alltid varit hans hem.
______________________________
Artikeln bygger på en intervju med Andreas Nilsson i september 2006. Andreas blev senare anställd på HSB Malmö och gick i pension 1976.
Historia och kooperation 