Förändringsrädsla är inte ansvar – det är stagnation
Motståndet mot fusioner inom kooperationen är ofta högljutt, ibland närmast instinktivt. Argumenten återkommer: närheten försvinner, demokratin urholkas, själen går förlorad. Oron ska tas på allvar. Men när rädslan blir ett självändamål riskerar den att leda kooperationen fel – bort från ansvar, bort från handlingskraft och bort från framtiden.
Att gå samman har alltid varit kooperationens sätt att gå vidare
Kooperationen har aldrig utvecklats genom att stå still. Den har vuxit när människor gått samman därför att uppgifterna blivit större än den egna organisationens bärkraft. Att gå samman har ofta varit vägen för att fortsätta bygga – inte för att börja om. Fusioner har därför historiskt varit ett verktyg för att bevara kooperationens idé, inte för att avveckla den.
Fusion uppstår inte ur ideologi – utan ur verklighet
Ändå behandlas fusion i dag som ett misslyckande. Som ett tecken på svaghet. I själva verket är det ofta tvärtom. När regelverk skärps, kompetenskraven ökar och ekonomiska risker växer, är det oansvarigt att tro att varje organisation kan bära allt själv. Samarbete är ofta första steget – men samarbete har gränser. När ansvar och mandat förblir splittrade uppstår dubbelarbete, otydliga beslut och försvagad styrning. Då blir fusion inte ett hot, utan en logisk fortsättning.
Formell demokrati utan handlingsförmåga är tom
Motståndet mot fusion kläs ofta i omsorg om demokratin. Men demokrati utan bärkraft är en illusion. När organisationer blir för små för sina uppgifter återstår formalia: möten hålls, beslut fattas – men handlingsförmågan saknas. En väl genomförd fusion kan i stället stärka demokratin genom tydligare ansvar, stabilare ekonomi och bättre förutsättningar för förtroendevalda att faktiskt styra.
Vi letar trygghet i gamla former – inte i verkliga lösningar
Det verkliga hotet mot kooperationens själ ligger därför inte i fusionen, utan i oförmågan att skilja form från innehåll. Kanske gick själen förlorad i jakten på att bli modern. I tron att segrarnas språk också var lösningens språk. Som mannen som letar efter sin tappade nyckel under gatlyktan – inte där den föll, utan där det är ljusare. Många fusionsmotståndare gör samma misstag: de letar trygghet i gamla former, trots att problemen uppstått någon annanstans.
Fusion hotar inte demokratin – syftet gör det
Fusion i sig skapar varken centralisering eller urholkat inflytande. Det är hur fusionen genomförs som avgör utfallet. När sammanslagningar drivs av effektivitet som självändamål, eller av ett språk där medlemmar reduceras till kunder, då hotas kooperationens idé. Men när fusionen utformas med medlemmarnas behov, lokal förankring och demokratisk styrning i centrum, kan den bli ett uttryck för mognad.
Ansvar är att våga förändras
Kooperationens framtid avgörs inte av om organisationer blir större eller mindre. Den avgörs av om man vågar ta ansvar när verkligheten förändras.
Att vägra fusion av rädsla är inte att försvara själen.
Det är att leta efter nyckeln där det är ljust – i stället för där den tappades.
Delar av resonemanget i denna artikel bygger på min och tre kursares kandidatuppsats vid Ekonomihögskolan, ”Från ideologi till varumärke”, presenterad 2002 under rubriken ”Kooperationens eviga förbannelse – att tänka rätt, men handla fel.”
Bengt Skånhamre
Historia och kooperation 