När kooperationen vinner, gör den det genom att bli större
Kooperationen föddes lokalt, av nödvändighet. Människor gick samman där de stod för att lösa problem de inte klarade ensamma. När resurser saknades, när marknaden inte räckte till och när trygghet behövde skapas gemensamt.
Men det lokala var startpunkten – inte slutmålet.
När behoven växte, växte också organisationerna. När ansvar, risker och uppgifter blev större än den enskilda föreningens bärkraft, valde man att gå samman. Inte för att överge den kooperativa idén, utan för att kunna fullfölja den.
Att bli större har aldrig varit ett brott mot kooperationens grundtanke.
Det har varit en förutsättning för dess överlevnad.
Samgående är kooperationens mest beprövade svar
Sammanslagningar framställs ibland som något modernt – som uttryck för effektiviseringsiver eller organisationshunger. Men historiskt är de bland kooperationens äldsta och mest använda verktyg.
Varje gång omvärlden förändrats – genom nya regelverk, ökade kompetenskrav, större ekonomiska risker eller högre förväntningar på professionalitet – har svaret varit detsamma: tillsammans klarar vi mer än var för sig.
Gemensamma strukturer, delat ansvar och större ekonomisk bas har gjort det möjligt att bära risk, bygga kompetens och stå stabilt även när förutsättningarna förändrats.
Det är inte centralisering.
Det är solidaritet omsatt i organisation.
Demokrati kräver bärkraft
Motstånd mot större organisationer formuleras ofta i demokratins namn. Men liten skala är ingen garanti för verkligt inflytande.
Tvärtom visar erfarenheten att små organisationer ofta är sårbara. De blir personberoende, får svårt att rekrytera, saknar professionellt stöd och fastnar lätt i informella maktstrukturer. Engagemanget kan vara stort, men förutsättningarna begränsade.
Demokrati kräver mer än närhet.
Den kräver resurser, kompetens och stabilitet.
Utan bärkraft riskerar demokratin att bli formell: möten hålls, beslut fattas – men handlingsförmågan saknas. Större organisationer kan, rätt utformade, ge demokratin bättre förutsättningar genom tydligare ansvarsfördelning, kontinuitet och professionellt stöd till de förtroendevalda.
Avstånd är inte längre det som skiljer
I diskussioner om storlek återkommer ofta argumentet om avstånd: att besluten flyttar bort, att närheten går förlorad när organisationer växer geografiskt.
Men i praktiken spelar avstånd i dag en allt mindre roll.
Om stöd, ledning eller kompetens finns en kvart bort eller tre timmar bort är i dagens samhälle i stort sett likvärdigt. Arbetssätten är desamma, kontaktytorna desamma och tillgängligheten densamma. Möten sker löpande, dokument delas i realtid och förankring sker genom strukturer – inte genom fysisk närvaro i samma byggnad.
I ett samhälle där arbetssätt, regelverk och krav ser likadana ut överallt, är det inte milen som avgör – utan strukturen.
Skillnaden mellan ”nära” och ”långt bort” är i dag ofta mental, inte praktisk.
Det som avgör kvaliteten i demokrati och styrning är inte geografiskt avstånd, utan organisatorisk tydlighet, ansvarsfördelning och förmåga att vara närvarande där verksamheten faktiskt bedrivs.
Styrka är det som skyddar det lokala
Det paradoxala är att det ofta är just gemensam styrka som räddar det lokala.
När juridik, ekonomi och administration samlas gemensamt frigörs kraft nära medlemmarna. Engagemanget kan riktas mot boendet, verksamheten och gemenskapen – i stället för mot ständig brandsläckning och sårbar förvaltning.
Det lokala dör inte av att få stöd.
Det dör av att lämnas ensamt med uppgifter som blivit för stora.
Rädsla för storlek är ofta rädsla för förändring
I grunden handlar tveksamhet inför samgående sällan om demokratiska principer. Den handlar om trygghet i det invanda. Om rädslan för att något välbekant ska förändras.
Men kooperationens historia är tydlig:
den som inte förändras, förlorar sin relevans.
Att hålla fast vid en form när innehållet förändrats är inte att värna kooperationens själ – det är att långsamt urholka den.
Att bli större är att ta ansvar
Samgående är inte alltid rätt lösning.
Men att kategoriskt avvisa dem är att bortse från kooperationens egen erfarenhet.
När kooperationen varit som starkast har den varit:
- större än sina delar
- stabil nog att bära demokratin
- tydlig i sitt ansvar
- modig nog att förändras
Kooperationens framtid ligger inte i reträtt till det lilla.
Den ligger i att göra det kooperationen alltid gjort när verkligheten krävt det: gå samman – och bli starkare tillsammans.
© Bengt Skånhamre
Historia och kooperation 