Filmen om svensk kvinnohistoria

När Arnold Sönnerdahl gjorde kvinnohistoria till propaganda för framtidens bostäder

Internationella kvinnodagen är ett tillfälle att påminna sig om hur kvinnors roll i samhällsbygget har förändrats. I den svenska kooperationens historia finns en episod som i dag är nästan bortglömd – filmen om svensk kvinnohistoria, ett projekt där HSB:s starka man i Malmö, Arnold Sönnerdahl, spelade en avgörande roll.

Filmen kom till under en tid då kooperationen växte snabbt och bostadsfrågan stod i centrum för den sociala reformpolitiken i Sverige.

Sönnerdahl – agitatorn i Malmö

När Hyresgästernas Bostadsproduktion och HSB Malmö slogs samman 1943 stärktes HSB:s ställning i Malmö. För HSB:s grundare Sven Wallander innebar detta också att organisationen fick en ny och kraftfull företrädare i staden.

Arnold Sönnerdahl var inte bara en skicklig organisatör. Han var också en agitator för kooperationens idéer, med ett brett kontaktnät i politik, kultur och media.

Sven Wallander uppskattade personer med vad han kallade ”publika engagemang” – människor som kunde föra ut rörelsens idéer i offentligheten. Sönnerdahl var just en sådan person.

En av hans mer ovanliga tillgångar var hans kontakter inom filmvärlden.

När kvinnohistoria blev film

Genom dessa kontakter kunde HSB vara med och ta initiativ till en film som skildrade svensk kvinnohistoria.

Filmen berättade om kvinnors kamp och framsteg i samhället – men den fick också ett tydligt budskap om framtiden.

I slutscenen bär en nygift man sin hustru över tröskeln till en nybyggd lägenhet i ett modernt HSB-hus.

När paret kliver in i den ljusa, funktionella bostaden uttalas repliken:

”Tack vare Sven Wallander.”

Budskapet var tydligt: den moderna bostaden var inte bara ett tekniskt framsteg utan också ett resultat av sociala reformer och kooperativ organisering.

Film som opinionsbildning

Att använda film som opinionsbildning var vid denna tid något relativt nytt. Men inom HSB fanns en tydlig förståelse för att bostadsfrågan också var en fråga om berättelser och bilder.

Sönnerdahls kontakter gjorde det möjligt att föra ut kooperationens budskap i nya medier.

Ett annat exempel är filmen Rännstensungar, där en alternativ slutscen spelades in. I denna version blickar huvudpersonerna mot de nybyggda HSB-husen i Stockholm och säger drömmande:

”Tänk om vi fick det så där.”

Det var en form av social propaganda – men också ett uttryck för en verklig vision: att moderna och hygieniska bostäder skulle bli tillgängliga för vanligt folk.

Arkitektur, politik och populärkultur

I dag kan dessa filmsekvenser uppfattas som tidstypiska och kanske något naiva. Men de visar något viktigt om sin tid.

Under 1900-talets mitt växte en stark tro fram på att arkitektur, social reform och kooperation tillsammans kunde förändra samhället.

I denna berättelse fick kvinnorna en central plats – både som symbol för framtiden och som bärare av vardagens förändring i hemmet.

Filmen om svensk kvinnohistoria blev därför mer än bara en historisk skildring. Den blev också ett sätt att knyta samman kvinnornas samhällskamp med visionen om det moderna bostadssamhället.

En bortglömd episod i kooperationens historia

Att just Arnold Sönnerdahl hade en roll i att denna film kunde bli verklighet är i dag en nästan bortglömd detalj i kooperationens historia.

Men den säger något om hans sätt att arbeta.

Han förstod att kooperationen inte bara handlade om ekonomi och organisation. Den handlade också om idéer, berättelser och framtidsbilder.

Genom sina kontakter och sitt engagemang bidrog han till att göra bostadsfrågan till en del av en större samhällsvision – där också kvinnornas historia fick en plats.

Och kanske var det just därför som slutscenen i filmen lät ett ungt par stiga över tröskeln till den moderna bostaden.

Som en symbol för ett nytt samhälle – och en ny framtid.

Hade en sådan film kunnat göras i dag?

Filmen om svensk kvinnohistoria var ett barn av sin tid. Den förenade historieberättande, samhällsvision och opinionsbildning i ett och samma projekt.

I dag skulle en sådan produktion sannolikt väcka betydligt fler frågor. Att en organisation som HSB – med tydliga politiska och sociala ambitioner – låter avsluta en film om kvinnors historia med en scen där ett nygift par kliver in i en modern bostad och tackar en organisationsledare vid namn, skulle sannolikt uppfattas som både propaganda och varumärkesbyggande.

Samtidigt säger det något om efterkrigstidens samhällsklimat. Tron på reformer, på social ingenjörskonst och på kooperationens möjligheter var stark. Gränsen mellan samhällsvision, folkbildning och propaganda var ofta betydligt mindre skarp än den är i dag.

Frågan är därför om en film med samma förtecken skulle kunna produceras i dag.

Knappast.

Men just därför säger den också något viktigt om sin tid – och om hur starkt människor då trodde på att bostaden, kooperationen och samhällsreformerna tillsammans kunde skapa ett bättre samhälle.

Och i denna berättelse hade även kvinnornas historia sin plats.

© Bengt Skånhamre

Sidor: 1 2