95–90 – ett fattigdomsbevis
Det finns omröstningar som avgör framtiden.Och så finns det de som avslöjar att vi inte ens förstår den.
Resultatet 95–90 i frågan om att utreda en möjlig fusion tillhör den senare kategorin.
Låt oss vara tydliga: detta var inte ett beslut om fusion. Det var inte ens ett vägval. Det var en omröstning om att ta reda på fakta. Och den blev en jätterysare.
Det är ett organisatoriskt fattigdomsbevis.
När kunskap blir kontroversiell
I en fungerande organisation är det självklart att utreda innan man beslutar.
Men när nästan hälften röstar nej till att ens ta fram ett beslutsunderlag, då har något gått sönder.
Då har vi lämnat analysen – och gått in i känslan. Här finns också en obekväm fråga som måste ställas:
Vad är det egentligen som har hindrat dem som röstade nej från att själva söka den information de upplever saknas?
För i en medlemsstyrd organisation är kunskap inte något man passivt väntar på.
Det är något man aktivt tar ansvar för.
Historielösheten
Kooperationens historia är inte stillastående. Den är förändring.
Sammanslagningar har aldrig varit ett mål i sig – men ibland en nödvändighet.
Organisationer som inte anpassar sig bevarar inte sin självständighet. De förlorar sin relevans. Att motsätta sig själva analysen är därför inte att värna kooperationen. Det är att svika den.
Rädslan styr
Det här handlar inte om fusion.
Det handlar om att rädslan för förändring har blivit så stark att den riktas mot själva kunskapssökandet.
Man röstar inte nej till ett förslag. Man röstar nej till att ta reda på om det är bra eller dåligt.
Det är som att vägra tända lampan – av rädsla för vad man kan komma att se.
Vägen mot irrelevans
Det finns två sätt att fatta beslut:
På kunskap.
Eller på antaganden.
Den som väljer bort det första väljer det andra. Och organisationer som låter känslan styra istället för analys faller inte plötsligt – de tappar steg för steg sin relevans.
Den verkliga konflikten
Det här handlar i grunden om en sak:
Vill vi förstå verkligheten – eller vill vi försvara vår självbild?
Så länge den konflikten finns kvar kommer varje stor fråga att sluta i splittring och handlingsförlamning.
En varningssignal
95–90 är inte en seger.
Det är ett tecken på att vi saknar en gemensam bild av verkligheten. Och utan den blir varje beslut svårare – och sämre.
Börja rätt
Det finns en väg framåt:
Utred.
Redovisa.
Besluta.
Att göra tvärtom är inte modigt. Det är ansvarslöst.
En gammal insikt – mer aktuell än någonsin
När jag tillsammans med tre kursare skrev kandidatuppsats om kooperationen, vid Ekonomihögskolan för 25 år sedan, formulerade vi en tes som fortfarande gäller:
Kooperationens eviga förbannelse – att tänka rätt men handla fel.
Frågan är om vi den här gången vågar göra tvärtom.
© Bengt Skånhamre
Historia och kooperation 