Det finns ögonblick i kooperationens historia då organisationer ställs inför ett avgörande vägval. Inte mellan gott och ont. Inte mellan demokrati och marknad. Utan mellan rörelse och stagnation.
HSB Malmös pågående diskussion om en möjlig fusion är ett sådant ögonblick.
Men det är viktigt att slå fast vad som faktiskt har beslutats – och vad som inte har beslutats.
Något beslut om fusion är ännu inte fattat. Stämman har endast sagt ja till att frågan ska utredas vidare. Ändå har reaktionerna stundtals varit så starka att man kunnat tro att hela organisationens framtid redan avgjorts.
Det säger något om vår tids kanske största organisatoriska reflex: rädslan för förändring.
Kooperationen byggdes genom samgående
I efterhand romantiseras ofta den lokala självständigheten inom kooperationen. Men historiskt har kooperationen nästan aldrig utvecklats genom isolering. Tvärtom. Rörelsen växte när människor slog sig samman därför att uppgifterna blivit större än den egna organisationens kapacitet.
Det gällde konsumtionsföreningarna.
Det gällde jordbrukskooperationen.
Det gällde bostadskooperationen.
Fusioner och samgående har därför inte varit ett avsteg från kooperationens idé, utan ett sätt att bevara den. När ekonomiska villkor förändrats, när administration blivit mer avancerad och när riskerna ökat har större organisatoriska enheter ofta blivit nödvändiga för att kunna fortsätta bedriva verksamhet med demokratisk kontroll.
Att utreda samgående är därför inte kontroversiellt i ett historiskt perspektiv. Det är snarare en naturlig del av hur kooperationen alltid försökt möta nya förutsättningar.
Förändringsrädsla förklädd till principfasthet
Argumenten mot fusion eller ens en utredning känns igen genom historien:
Närheten försvinner.
Demokratin hotas.
Själen går förlorad.
Ofta finns det legitima farhågor bakom invändningarna. Men historiskt har förändringsmotstånd också haft en tendens att romantisera former snarare än innehåll. Man försvarar strukturen därför att den känns trygg – även när strukturen kanske inte längre klarar sina framtida uppgifter på egen hand.
Det märkliga i dagens debatt är därför inte att människor är skeptiska till fusion. Skepsis är sunt. Det märkliga är att vissa tycks mena att själva utredandet av frågan skulle vara farligt.
Men en organisation som inte ens vågar analysera sin framtida struktur har redan börjat stelna.
Demokrati kräver mer än procedurer
För demokrati är inte bara procedurer. Det räcker inte att hålla möten, skriva motioner och genomföra voteringar om organisationen samtidigt förlorar sin handlingsförmåga. Formell demokrati utan organisatorisk bärkraft blir till slut tom.
Historiskt har flera kooperativa organisationer drabbats av just detta dilemma: man har velat bevara den gamla formen så länge att själva verksamheten försvagats.
Att utreda en fusion är därför inte att avskaffa demokratin.
Det är att ta ansvar för att demokratin också ska fungera i framtiden.
Kooperationens återkommande paradox
Det finns en gammal berättelse om mannen som tappat sin nyckel i mörkret men letar efter den under gatlyktan, därför att där är ljusare.
Kooperationen har ibland gjort samma misstag.
I stället för att analysera varför problem uppstår söker man trygghet i det välbekanta. Gamla organisationsformer försvaras trots att de ekonomiska och administrativa förutsättningarna förändrats i grunden.
Det är därför fusionsdebatter ofta blir så emotionella. De handlar sällan bara om ekonomi eller organisation. De handlar om identitet, historia och självbild.
Men historia kan inte vara ett museum. En kooperativ rörelse som bara försöker bevara sina tidigare former riskerar till slut att förlora själva förmågan att verka kooperativt.
Att utreda är inte att kapitulera
Det behöver därför sägas tydligt:
En utredning är inte ett ja till fusion.
En utredning är inte ett avskaffande av lokal demokrati.
En utredning är inte ett svek mot kooperationens idé.
Det är ett sätt att ta reda på vilka möjligheter, risker och konsekvenser som faktiskt finns.
Det vore betydligt farligare om HSB Malmö av rädsla vägrade ens undersöka vilka organisatoriska lösningar som kan behövas i framtiden.
Historiskt har kooperationens största problem sällan varit att man förändrats för mycket.
Ofta har problemet varit motsatsen:
att man förstått problemen – men tvekat inför lösningarna.
I en kandidatuppsats vid Ekonomihögskolan 2002 beskrev jag och tre kurskamrater detta som ”kooperationens eviga förbannelse – att tänka rätt, men handla fel”.
Två decennier senare känns formuleringen fortfarande obehagligt aktuell.
© Bengt Skånhamre
Historia och kooperation 